Vart FAN ska man ta vägen?
Fick en panikattack och svimmade. Ligger nergrävd under en massa täcken i sängen nu. Om man blundar riktigt hårt kanske man bara försvinner?
Någon som har något bra knep när man känner sådär att man inte vet vart man ska ta vägen?
Ångest, ångest, ångest
Vem borde egentligen vara hos läkaren idag? Mm, jag. Men jag kunde inte. Gick inte. Orkar inte. Men en underbar dam i receptionen lyckades flytta min tid till imorgon. Thank God att det finns någon som kan vara lite förstående. Imorgon ska jag fan inte strunta i det. Imorgon ska jag gå. Kl. 11. Räknar nästan minuter tills dess, jag är skiträdd.
Har egentligen föreläsningar hela dagen men gick efter en kvart. Fixar inte att sitta still och koncentrera mig till klockan 4 i eftermiddag. Då sitter jag hellre hemma i soffan och försöker komma på vad jag ska göra av mitt liv.. Någon som har några idéer?
...
Nu tänker jag säga godnatt, jag är för en gångs skull trött vid den här tiden. En liten promenad med sambon och vovvan och sen direkt i säng. Faan vad skönt.
Hoppas ni kan sova gott inatt alla fina där ute. Hörs imorgon!
Ska man fly?
Min storasyster ringde precis. Vi har inte pratat på ett tag och hon ställde tusen frågor om hur jag mår och vad jag gör. Det är så svårt att ljuga för någon som ändå står en så nära, trots att jag lyckats med det de senaste 8 åren och egentligen borde göra det med en axelryckning nu. Till slut gick det inte längre, jag berättade att jag mår skit och ska till läkaren. Hon blev jätteupprörd och det lät som att hon tyckte jag var hur dum som helst.
Anyway, hon ville att jag skulle komma till henne i helgen (hon pluggar 30 mil härifrån) och hitta på massa roliga saker. Hon, som alltid har varit så perfekt och alltid varit min hemliga fiende eftersom hon är så jävla duktig på allt, förstod inte att jag inte riktigt känner att jag orkar. Hon bara tjatade och tjatade och ville inte lyssna på att jag faktiskt har andra saker inplanerade, hon tyckte att jag bara skulle stryka allt jag egentligen ska göra för att åka till henne. Och ja, absolut hade det varit kul att ses eftersom det var typ ett halvår sen sist, och ja, jag kanske hade kommit på bättre tankar om jag hade åkt, men jag tror att en flykt härifrån är det sämsta jag kan göra just nu. Eller?
Lovely. Hade jag varit lyckligare om jag sett ut såhär? Hade jag sluppit min ångest?
Working his magic...
Efter mitt helvete till samtal igår berättade jag för sambon vad som hänt. Fly förbannad ringer han upp någon (vet fortfarande inte riktigt vem) och skäller. Sen skickade han iväg mig på en fika med en kompis och gick iväg en halvtimme, och när han kom tillbaka hade han; 1. berättat för landstinget hur en av deras anställda precis behandlat någon med psykbryt, 2. gått raka vägen upp till en klinik i stan med min legitimation i högsta hugg för att boka en tid och 3. fått dom att ringa in en psykolog och en läkare som egentligen är lediga imorgon för att de ansåg att jag behövde en akuttid.
Så.. nu är jag livrädd. Självklart vill jag ha hjälp nu när jag insett att jag faktiskt inte kan klara det här själv, men varför ringa in dom som är lediga bara för att jag behöver någon? Känns rätt sjukt.
Det jobbiga nu är att jag fortfarande inte vet vilken tid jag ska dit. Dom kunde inte säga det förrän dom där två som ska komma in hade kollat upp när det funkade för båda. Jag avskyr att inte veta. Jag behöver veta. Det är stor skillnad på att få förbereda sig till imorgon bitti eller imorgon eftermiddag. Stooooor skillnad.
Helvetes jävla sjukvård
Jag orkar inte. Hur fan kan människor vara så okänsliga? This is what happened.
Jag mår skit. Jag orkar inte mer och bestämde mig efter flera veckors velande för att ringa en läkare och försöka få hjälp. Så, efter ett tips från en nära vän ringde jag en vårdcentral här i stan som tydligen ska ha en fantastisk läkare. Hamnar i en telefonväxel som säger att de ringer upp så snabbt de kan.
-Hej, det var från *** vårdcentral, vad kan jag hjälpa dig med?
-Jag mår skit, jag behöver hjälp, ångesten äter upp mig.
-Usch då, vad beror din ångest på?
-(Dum som jag är berättar jag här halva mitt livs historia, bakgrunden till min ångest och mina ätstörningar och tror att tanten i andra änden faktiskt är lite medmänsklig.)
-Okej, är du folkbokförd här i stan?
-Nej..
-Nähä, då kan jag tyvärr inte hjälpa dig. Du får prova någon annanstans.
-Ehm..
-Klick.
Vad förväntade jag mig egentligen? Att tanten i andra änden av telefonen skulle hjälpa mig bara för att jag grät och lät ynklig? Nej. Men kanske något i stil med "om du vill kan jag koppla dig vidare" eller "jag kan tipsa dig om någonstans du kan vända dig".
Det var PRECIS av denna anledning jag slutade prata med psykologer och läkare där jag bodde innan, det finns inte en jävel som förstår. Känns bara så jävla surt att bli bortslagen på det där sättet när man faktiskt insett att man behöver hjälp och tagit sig mod att ringa.
Vad förväntade jag mig egentligen? Att tanten i andra änden av telefonen skulle hjälpa mig bara för att jag grät och lät ynklig? Nej. Men kanske något i stil med "om du vill kan jag koppla dig vidare" eller "jag kan tipsa dig om någonstans du kan vända dig".
Det var PRECIS av denna anledning jag slutade prata med psykologer och läkare där jag bodde innan, det finns inte en jävel som förstår. Känns bara så jävla surt att bli bortslagen på det där sättet när man faktiskt insett att man behöver hjälp och tagit sig mod att ringa.
WTF???
Vad fan händer med mig? Någon där uppe vill bråka med mig..
För det första: jag har aldrig varit mer klumpig. Jag välter saker överallt, snubblar på det mesta man kan snubbla över och lite till, och har ingen koll på vart min kropp är. Det har ju som ni kanske förstår framkallat ett och annat skratt från människor som sett mig..
För det andra: HELA jag är svullen. Känner mig som en vandrande vattenballong. Kanske borde be någon sticka en nål i mig så jag spricker.
För det tredje: jag är trött. Trött, trött, trött. Orkar knappt hålla ögonen öppna. När jag vaknat och druckit kaffe vill jag bara gå och lägga mig igen. Jag sover ordentligt på nätterna och säkert 3, 4 timmar under dagen. Varför kan jag inte bara hålla mig vaken?
Är för tillfället med sambon hos hans pappa ett tiotal mil hemifrån. De åkte precis för att handla grejor till middagen, och jag har inte det minsta ångest. Jag är HUNGRIG och jag tänker äta MASSA. Så det så! Sen ska vi gå på bio. Igår var vi och såg Stieg Larssons sista, ikväll ska vi se något roligt. Bio är underskattat!
Åhh, jag längtar till sommaren. Massa frukt, färska bär och långa dagar vid havet!
Blä
EFIT en hel dag, och så vill inte min dator ladda upp några bilder. Kommer såfort vi kommer bättre överrens.
Jävligt stressiga dagar bakom mig, massa störiga möten, tenta och annat såntdär som man egentligen inte alls vill göra men som måste tas tag i förr eller senare.
Äter skitdåligt. Antingen hur mycket som helst eller ingenting. Jag måste skärpa mig. Ny "normal matdag" imorgon!
Ny dag imorgon..
Bättre lycka imorgon säger jag till mig själv. Sambon kom hem med "tentapluggsgodis" och med ett konstigt resonemang rullande i huvudet tyckte jag att det var okej att smälla i sig hur mycket som helst. Usch ångest.
!
"I livet finns det alltid oönskade saker, så för att må bättre behöver du bara se på livet från ett annat håll".
Det är nog fan ganska sant, ellerhur?
Think again..
En av mina närmsta kompisar berättade här om dagen att han är kär i mig. Jag gav honom en rejäl utskällning. Han får nog tänka om lite.. Jag vill ha honom som vän och inget mer. För mig är det omöjligt att gå in i ett förhållande när jag mår såhär dåligt. Dessutom finns det inget att vara kär i. Jag är nog så långt från flickvänsmaterial just nu som man kan komma.
En bra sak har i alla fall hänt! Ett av mina nyårslöften var att ta upp kontakten med alla underbara vänner jag försummat den senaste tiden. Sagt och gjort! Idag ska jag träffa 4 av dom och ta en långfika. Känns hur bra som helst!
Hoppas ni har en bra dag! Vill tipsa om EFIT som är på lördag igen (16/1), EttFotoITimmen. Kolla in www.ettfotoitimmen.se! Faktiskt roligt att ha något att göra en hel dag, det fick i alla fall mig på mycket bättre humör=)
Vore kul att veta vem som läser bloggen egentligen, ser ju att det är en del som är inne var och varannan dag.. Lämna gärna en kommentar!
Objekt
Sitter i skolan, i en sal med typ tusen andra. Seminarie. Vad är det för idiotiskt påhitt?
När jag ska prata inför folk mår jag jättedåligt. Jag känner mig som ett objekt som står där framme och att alla som sitter och lyssnar liksom får ett frikort och kan slänga en massa elaka blickar och tankar utan att jag kan göra något som helst åt det.
3 timmar kvar, sen får jag gå hem.
Uurrrk
Ångesten kryper på. Jag ska egentligen vara i skolan och plugga nu, men jag kan inte. Det går inte. Jag skakar.
Träning
Well then, provträning bokad på ett nytt gym. Måste organisera träningen så att det inte blir alldeles för mycket och för ofta. Känns faktiskt ganska bra nu.
Fan, det är lördagkväll och jag har suttit hemma hela kvällen. Jag går aldrig ut längre. För ett par år sen var jag ute nästan varje helg, nu träffar jag nästan ingen. Hur fan gick det till?
Okej, ett tag var det för att jag pendlade fram och tillbaka till min dåvarande pojkvän, men hela hösten har liksom flugit förbi utan att jag hunnit med att ha roligt. Allt kretsar bara kring mat och träning. Jag måste ta tag i mig själv.
Imorgonkväll ska jag, sambon, en kompis till honom och en god vän till mig äta middag tillsammans. Ångest. Finns också planer för att hoppa in i bastun sen. Jag vet inte riktigt om jag klarar det. Jag och tre killar i en bastu. Jag kommer behöva 4 handdukar att gömma mig i om det ska funka. Inte för att jag tror att någon av dessa ytterst gentlemanniga killarna skulle få för sig att titta, men ändå. Jag vill inte besvära dom med min feta uppenbarelse. Jag kanske borde hålla hunden sällskap i soffan istället o låta dom basta ifred..
Demonerna talar..
Varför mår jag dåligt över hur jag ser ut? Jo, för att jag ser kroppsfett som en svaghet. I mina ögon är det ett resultat av att man inte bryr sig tillräckligt mycket om sig själv och är för svag för att göra något åt det.
Jag vet att detta kan låta väldigt hårt, men det är så jag ser på det. Eller rättare sagt, det är så mina demoner ser på det.
Ehrm..
Frukosten igår gick ju bra. Sen fastnade jag i skolan med ett arbete och en massa folk runtomkring.
..så, blev en allevo-bar till lunch. En blodapelsin till mellanmål.
När jag kom hem vid 6-tiden åt jag två (!!) portioner fullkornsris med korvgryta (kycklingkorv). Slocknade klockan 8 och sov i 12 timmar.
Är jag godkänd?=)
Min normala matdag
Imorse drack jag kaffe, åt lite yoghurt med linfrön, solrosfrön och hasselnötter, två grova ostmackor och ett glas vatten. Fy fan vad duktig jag kände mig.
Fortsättning följer...
...
Flera gånger nu har jag hållt på att göra en ny kategori, som ska heta "min historia". Men fingrarna klistrar liksom fast i tangentbordet och jag lyckas aldrig skriva inläggen som borde ligga där.
Är jag rädd att någon ska dömma mig? Kanske. Är jag rädd att känna mig utlämnad? Ja.
Samtidigt vet jag att så många där ute bär på liknande bagage, och att det kanske hade varit det bästa att skriva ner det. Bra för mig på det sättet att jag får utlopp för all ilska och sorg som ligger i det, bra för er som läser för att kanske någon känner igen sig och själv vågar skriva av sig.
Vart går gränsen mellan att berätta och att lämna ut sig?
IMORGON..
..då jävlar! Min normala matdag.. är jätterädd att misslyckas och återigen känna att jag inte duger eller klarar någonting. Hur har det gått för er som redan gjort det?
Jag vill klara det. Jag SKA klara det.
Svar på fråga..
Fick denna kommentar..
"jobbar du för att komma tillbaka? är det en svår kamP? går det ens att komma tillbaka eller trivs du bättre som sjuk? jag mena, de är ju också en trygghet, tyvärr är det lättare och må dåligt än att må bra :)"
Så nu får jag väl försöka besvara den.. Ja, jag kämpar för att komma tillbaka. Jag kämpar för det varje dag. Jag har haft ätstörningar under väldigt många år, och i perioder mått ganska bra. De perioderna är de jag längtar tillbaka till. Men jo, det är en kamp. En kamp mot demoner, onda tankar och självdestruktivt beteende.
Jag vet att det går att komma tillbaka, och jag tänker inte ge upp förrän jag gör det! Du har rätt i att det är lite som en trygghet att vara sjuk, men samtidigt, när jag tänker på hur jag mådde innan jag blev sjuk så vet jag att det är dig jag vill igen.
