Vägen tillbaka till livet

Vad fan händer med mig? Någon där uppe vill bråka med mig.. 

För det första: jag har aldrig varit mer klumpig. Jag välter saker överallt, snubblar på det mesta man kan snubbla över och lite till, och har ingen koll på vart min kropp är. Det har ju som ni kanske förstår framkallat ett och annat skratt från människor som sett mig.. 
För det andra: HELA jag är svullen. Känner mig som en vandrande vattenballong. Kanske borde be någon sticka en nål i mig så jag spricker.
För det tredje: jag är trött. Trött, trött, trött. Orkar knappt hålla ögonen öppna. När jag vaknat och druckit kaffe vill jag bara gå och lägga mig igen. Jag sover ordentligt på nätterna och säkert 3, 4 timmar under dagen. Varför kan jag inte bara hålla mig vaken?

Är för tillfället med sambon hos hans pappa ett tiotal mil hemifrån. De åkte precis för att handla grejor till middagen, och jag har inte det minsta ångest. Jag är HUNGRIG och jag tänker äta MASSA. Så det så! Sen ska vi gå på bio. Igår var vi och såg Stieg Larssons sista, ikväll ska vi se något roligt. Bio är underskattat! 

---

Åhh, jag längtar till sommaren. Massa frukt, färska bär och långa dagar vid havet!

EFIT en hel dag, och så vill inte min dator ladda upp några bilder. Kommer såfort vi kommer bättre överrens. 

Jävligt stressiga dagar bakom mig, massa störiga möten, tenta och annat såntdär som man egentligen inte alls vill göra men som måste tas tag i förr eller senare. 

Äter skitdåligt. Antingen hur mycket som helst eller ingenting. Jag måste skärpa mig. Ny "normal matdag" imorgon!

Bättre lycka imorgon säger jag till mig själv. Sambon kom hem med "tentapluggsgodis" och med ett konstigt resonemang rullande i huvudet tyckte jag att det var okej att smälla i sig hur mycket som helst. Usch ångest.

En av mina närmsta kompisar berättade här om dagen att han är kär i mig. Jag gav honom en rejäl utskällning. Han får nog tänka om lite.. Jag vill ha honom som vän och inget mer. För mig är det omöjligt att gå in i ett förhållande när jag mår såhär dåligt. Dessutom finns det inget att vara kär i. Jag är nog så långt från flickvänsmaterial just nu som man kan komma.

En bra sak har i alla fall hänt! Ett av mina nyårslöften var att ta upp kontakten med alla underbara vänner jag försummat den senaste tiden. Sagt och gjort! Idag ska jag träffa 4 av dom och ta en långfika. Känns hur bra som helst! 

Hoppas ni har en bra dag! Vill tipsa om EFIT som är på lördag igen (16/1), EttFotoITimmen. Kolla in www.ettfotoitimmen.se! Faktiskt roligt att ha något att göra en hel dag, det fick i alla fall mig på mycket bättre humör=)

Vore kul att veta vem som läser bloggen egentligen, ser ju att det är en del som är inne var och varannan dag.. Lämna gärna en kommentar!

Sitter i skolan, i en sal med typ tusen andra. Seminarie. Vad är det för idiotiskt påhitt? 

När jag ska prata inför folk mår jag jättedåligt. Jag känner mig som ett objekt som står där framme och att alla som sitter och lyssnar liksom får ett frikort och kan slänga en massa elaka blickar och tankar utan att jag kan göra något som helst åt det.

3 timmar kvar, sen får jag gå hem.

Shit vad skönt det är när man har tränat och verkligen kört igenom heela kroppen. Trevligt gym, inte för mycket folk som får en att känna sig tjock och otillräckligt. Och galet härligt att ha någon som står och peppar en hela tiden.

När jag kom hem hade sambon lagat kycklingfilé och jättegod sallad, och för första gången på länge kändes det riktigt bra att äta. Tur är väl det, ska man förbränna något måste man ju fylla på med energi efter träning.. Nu sitter jag här med ett sjukt sötsug som kom från ingenstans. Tur att man har lite bilder som håller en borta från skitsaker.



Sjukt snygg.

Ångesten kryper på. Jag ska egentligen vara i skolan och plugga nu, men jag kan inte. Det går inte. Jag skakar.

Well then, provträning bokad på ett nytt gym. Måste organisera träningen så att det inte blir alldeles för mycket och för ofta. Känns faktiskt ganska bra nu.

Fan, det är lördagkväll och jag har suttit hemma hela kvällen. Jag går aldrig ut längre. För ett par år sen var jag ute nästan varje helg, nu träffar jag nästan ingen. Hur fan gick det till? 
Okej, ett tag var det för att jag pendlade fram och tillbaka till min dåvarande pojkvän, men hela hösten har liksom flugit förbi utan att jag hunnit med att ha roligt. Allt kretsar bara kring mat och träning. Jag måste ta tag i mig själv.

Imorgonkväll ska jag, sambon, en kompis till honom och en god vän till mig äta middag tillsammans. Ångest. Finns också planer för att hoppa in i bastun sen. Jag vet inte riktigt om jag klarar det. Jag och tre killar i en bastu. Jag kommer behöva 4 handdukar att gömma mig i om det ska funka. Inte för att jag tror att någon av dessa ytterst gentlemanniga killarna skulle få för sig att titta, men ändå. Jag vill inte besvära dom med min feta uppenbarelse. Jag kanske borde hålla hunden sällskap i soffan istället o låta dom basta ifred..

Varför mår jag dåligt över hur jag ser ut? Jo, för att jag ser kroppsfett som en svaghet. I mina ögon är det ett resultat av att man inte bryr sig tillräckligt mycket om sig själv och är för svag för att göra något åt det. 

Jag vet att detta kan låta väldigt hårt, men det är så jag ser på det. Eller rättare sagt, det är så mina demoner ser på det.

Min första EFIT-dag! (För er som inte vet vad det är - EttFotoITimmen)
Inlägget kommer att uppdateras flera gånger under dagen, kika gärna in igen!

08.15, vaknar bland alla mina tusen kuddar och täcken.


09.15, städar köket för ovanlighetens skull.. brukar vara sambons grej men idag är jag snäll=) passar på att dricka kaffe och lägga ut en ny duk. 



10.15, tänkte att jag skulle plugga en stund, men lilla vovven var av en helt annan mening.. Hon hoppade upp och la sig på mina böcker.



11.15, mera plugg..



12.15, ger min lilla älskling lite uppmärksamhet och leker med henne. Tänk att det kan vara så roligt att bråka om en nalle..=)



13.15, går ut med lillan och passar på att svänga in till min urgulliga florist och prata lite.



14.15, slänger mig på sängen en stund efter att ha plockat undan lite kläder som av någon anledning låg på golvet. På bilden, två av mina bästa vänner. Täcket och snuset.



15.15, sambon kommer hem och vi spelar Wii. Jag vann!



16.15, promenad i kylan. -16 visade termometern. Lilltjejen verkade inte bry sig om det kalla vädret utan försökte glatt hälsa på några ankor. Hon såg ledsen ut när de bara blev rädda och vankade iväg.. 



17.15, nu åker granen ut! Den bara barrar. Inte så bra när man har en liten hund som tycker det är fantastiskt roligt att sprida ut dessa j*vla granbarr över hela lägenheten. 



18.15, bestämmer mig för att jag har fått massa bra saker gjorda idag och kryper upp i soffan med min blivande tröja.



19.15, hittade hunden sovandes i en hög med nytvättade kläder.



20.15, suddig promenadbild..



21.15, springer över till en vän som är i stan och tömmer sin lägenhet. Lillan hittar en ny kompis som hon försöker ha ihjäl..



22.15, slänger ett öga på klänningen som väntar på att få åka med till Thailand.



23.15, tänder lite ljus och myser i sängen. Godnatt!

Frukosten igår gick ju bra. Sen fastnade jag i skolan med ett arbete och en massa folk runtomkring.
..så, blev en allevo-bar till lunch. En blodapelsin till mellanmål.
När jag kom hem vid 6-tiden åt jag två (!!) portioner fullkornsris med korvgryta (kycklingkorv). Slocknade klockan 8 och sov i 12 timmar. 

Är jag godkänd?=)

Imorse drack jag kaffe, åt lite yoghurt med linfrön, solrosfrön och hasselnötter, två grova ostmackor och ett glas vatten. Fy fan vad duktig jag kände mig. 

Fortsättning följer...

Flera gånger nu har jag hållt på att göra en ny kategori, som ska heta "min historia". Men fingrarna klistrar liksom fast i tangentbordet och jag lyckas aldrig skriva inläggen som borde ligga där.
Är jag rädd att någon ska dömma mig? Kanske. Är jag rädd att känna mig utlämnad? Ja.
Samtidigt vet jag att så många där ute bär på liknande bagage, och att det kanske hade varit det bästa att skriva ner det. Bra för mig på det sättet att jag får utlopp för all ilska och sorg som ligger i det, bra för er som läser för att kanske någon känner igen sig och själv vågar skriva av sig.

Vart går gränsen mellan att berätta och att lämna ut sig?

..då jävlar! Min normala matdag.. är jätterädd att misslyckas och återigen känna att jag inte duger eller klarar någonting. Hur har det gått för er som redan gjort det?

Jag vill klara det. Jag SKA klara det.

Fick denna kommentar..

"jobbar du för att komma tillbaka? är det en svår kamP? går det ens att komma tillbaka eller trivs du bättre som sjuk? jag mena, de är ju också en trygghet, tyvärr är det lättare och må dåligt än att må bra :)"

Så nu får jag väl försöka besvara den.. Ja, jag kämpar för att komma tillbaka. Jag kämpar för det varje dag. Jag har haft ätstörningar under väldigt många år, och i perioder mått ganska bra. De perioderna är de jag längtar tillbaka till. Men jo, det är en kamp. En kamp mot demoner, onda tankar och självdestruktivt beteende.

Jag vet att det går att komma tillbaka, och jag tänker inte ge upp förrän jag gör det! Du har rätt i att det är lite som en trygghet att vara sjuk, men samtidigt, när jag tänker på hur jag mådde innan jag blev sjuk så vet jag att det är dig jag vill igen. 

Dåligt slut på det gångna året, förhoppningsvis en nystart nu. Middagen igår gick jättedåligt, fick knappt i mig någonting och kände de där blickarna som bara säger "eh, tyckte hon det var äckligt eller varför äter hon inget?". Jag försökte verkligen, men varje liten tugga kändes som att den växte i munnen och blev hur stor som helst. En stor matklump fullspäckad med demoner och onda andar. Så vad gör man? Drar en vit lögn för att kunna lämna bordet en liten stund. Jag ville bara kräkas, men kunde inte. 

Varför ska det vara så jävla svårt? Mat borde vara ens vän, inte ens fiende.