Vägen tillbaka till livet

Nu flyttar jag. Denhär bloggen gör mig bara ledsen, finns så mycket som jag inte vill läsa själv ens. 

www.fenjas.wordpress.com

..titta in där istället.

Vaknade imorse på jättebra humör och trodde att det skulle bli en toppendag. Och visst - det började bra.

..hur svårt ska det vara?

..fastän jag önskar att jag inte behövde. Men nu är allt så pass SKIT igen att jag behöver skriva av mig, prata av mig, prata med någon som förstår.

..tills jag ska åka iväg. Fine, 3 veckor sol och fina miljöer kan väl göra vem som helst gott, men ångesten över bikinin bara växer. 

Insåg när jag stod och borstade tänderna innan hur jävla stor jag har blivit. Mitt huvud ser ut som en liten ärta som sitter på en stor jävla bakpotatis. Hur het är en bakad potatis med ärthuvud i bikini? Just det. Tanken kan väl skrämma vilken vettig människa som helst.

Äntligen kan jag släppa min lilla kompaktkamera. Har precis varit och köpt en nikon systemkamera, så nu kanske jag kan bjuda på lite mer bilder här.. 

Dagen har börjat ganska bra, har varit ute och gått och dessutom ätit en god lunch utan att ägna en tanke åt hur många kalorier den innehöll!

Sitter uppkrupen i en fåtölj hemma hos sambons mamma och tittar på Beck. Borde verkligen plugga istället men vill inte, orkar inte. Jag önskar att jag hade en hjärna som var som en svamp - läsa allt en gång och sen kan man det. Eller fotografiskt minne. Det står nog överst på min officiella önskelista till jul. På den inofficiella står att jag vill ha mina demoner tillbaka. Hur sjukt det än låter. Jag vill ha en röst i mitt huvud som hjälper mig att gå ner i vikt igen. Inte ohälsosamt mycket utan bara lite lagom. Så att jag inte behöver skämmas över mig själv i bikini.

Det var längesen jag skrev något. Lika längesen jag ens gick in på bloggen eller på någon av era andras bloggar. Jag har gömt mig från verkligheten och inte velat tänka på alla er som mår dåligt. 

Mitt liv vändes upp och ner. Jag hittade en knöl i mitt högra bröst. Efter två läkarbesök har jag inte blivit ett dugg klokare på vad knölen kan vara för något, och jag har fått en remiss till mamografi och ultraljud. Jag är rädd.

Att mina ätstörningar till slut hade kunnat leda till döden, det har jag varit medveten om hela tiden. Men att det helt plötsligt dyker upp något nytt, potentiellt livshotande, var jag inte alls beredd på. Jag vet att risken är väldigt liten att få bröstcancer i min ålder, och jag har dessutom inga ärftliga anlag för att få det. Däremot har jag genom hela mitt liv haft en jäkla otur. Ska något drabba någon, då drabbar det mig. 

Min ätstörning har tagit en ny vändning. Jag äter hela tiden. Inte 3, 4, 5 gånger om dagen, utan hela tiden. Min vikt bara ökar, och helt ärligt orkar jag inte bry mig. Det enda som snurrar i mitt huvud är att jag säkert har cancer. 

Om drygt 3 veckor ska jag på semester, vilket betyder bikini. Hur faan ska det gå till? Visst, jag kan sluta äta. Helt. Men vi kan väl alla vara överens om hur dåligt man mår fysiskt av det. Den psykiska njutningen av att vara hungrig och att kunna avstå mat är helt fantastisk, men kroppen är ju inte riktigt lika lättlurad. 

Så, jag skriver ner alla positiva tankar om mig själv i en bok. Sambon gav den till mig för ett par månader sen när jag bara var nere dag ut och dag in. Han sa att "även om du bara skriver att du hade kraft att gå upp ut sängen och ut med hunden så är det skitbra".

Medicinen hjälper. Det gör den. Men jag vet inte om det är så bra alltid.

Ett par veckor efter att jag började äta den fick jag liksom en känsla av att jag sket i det mesta. Jag orkade inte tänka mig för och kände att jag ville börja leva igen. Så, jag började äta. Jag orkade inte tänka på vad jag stoppade i mig och uppriktigt sagt struntade jag nästan i det. Och vad resulterar sånt i? Ja, viktuppgång. 
I början märkte jag nästan inte det, förrän jag ställde mig på vågen för ett par dagar sen och insåg att jag gått upp 4 kilo. 

Jag har inte lika mycket ångest över det som jag trodde att jag skulle få, men jag är fast besluten om att gå ner dem igen, plus lite till.

Jag måste bara få skrika av mig lite. Jag är så jävla förbannad på mig själv, jag skjuter upp allt, tar inte tag i någonting och jag misslyckas fan ta mig med allt jag tar mig för. 

Jag har blivit helsnurrig. Tar fel på tider, dagar och personer. Och det läskiga är, detta hände typ över en natt. Helvetes jävla mediciner. 


Jag har inte varit och tränat på evigheter, jag slarvar med maten igen, jag skiter i saker jag lovat mig själv (som tex att äta ordentligt=S), jag tar inte ansvar för något här hemma, jag skäller på folk i tid och otid, jag gör inte ens hälften av plugget jag borde och jag har tagit fram vågen (vilket var ytterligare en sak jag lovat mig själv att inte göra). JAG BLIR GALEN!


Jag kanske borde ge upp allt vad mediciner heter redan nu?

Gick och la mig en stund innan. När jag vaknade hade underbara mysigaste lilla hunden krupit in under täcket och lagt sig och somnat på min mage, så otroligt mysigt! Blev hur glad som helst.

Jag har sovit så otroligt dåligt inatt. Vågade inte ta någon tablett då jag var lite rädd att inte vakna i tid idag, så istället har ja vridit och vänt på mig och tittat på klockan var 10:e minut. 

Ska kila iväg till skolan nu och titta igenom tentaplugget lite snabbt. Usch, fy och blä. 

Hurra, äntligen löst alla ledtrådar och skickat in mitt svar. Helvete vad klurigt det var ibland!

Tenta, tenta, tenta.. Usch. Borde verkligen plugga men orkar inte. Sitter uppkrupen i soffan och virkar (haha, I know, det är lite tantvarning på det.. but I like it!) 

Sambon lagade urgoda enchilladas (vet inte riktigt hur det stavas) men hade liksom ingen aptit. Är varken hungrig eller mätt längre. Känner mig så dum när han är så gullig och lagar mat åt mig hela tiden men det går liksom inte. Äter litegrann och sen tar det bara stopp.

Vaknade till frukost på sängen vid 10, riktigt skönt! Hoppades på lite soligt väder men det verkar inte blir så mycket av det.. 

Idag tänkte jag städa och tvätta en massa, börjar bli högar av grejor här hemma nu. Kom på precis innan jag somnade igår att jag har tenta på måndag. Ooops.. Får väl gå som det går, håll tummarna för mig=)

Skulle ha varit på "vårens bästa fest" ikväll men orkar inte. Medicinerna gör mig konstig. Läkaren var noga med att poängtera att man kan känna av en försämring de första veckorna men att det blir bättre sen. Igårkväll tog jag en sömntablett vid 9 och sov i 12 timmar. Jösses vad jag behövde det!

Sitter i soffan och kikar på Beck nu, har sjuk nikotinabstinens och sambon kilade precis iväg för att köpa snus åt mig, och så fick hunden en liten promenad samtidigt också, goodie.

Usch, har svårt att sitta still.

Ska fly en stund idag. Eller, typ hela dagen men ändå. Ska möta min syster i Stockholm och bara mysa. Fika, shoppa o äta lunch. Precis vad jag behöver!

(försöker bita ihop och inte visa hur jävla dåligt jag mår. lyckades jag lura er?)

Tror jag har landat lite nu. 

Läkaren jag fick träffa i förmiddags var jättetrevlig. Han lyssnade på mig, frågade precis lagom mycket och var väldigt stöttande. 
Jag blev insatt på en antidepressiv-liknande medicin som är lite mer inriktad på ångest. Fick också snabbverkande lugnande och starka sömntabletter. 

Kanske detta är början på något bra?

Usch. Jag vet inte vad jag ska skriva. Känns nästan värre nu. Uppenbarligen är jag ett psykfall.

Godmorgon alla fina.
Tog en massa lugnande igår men hade ändå svårt att sova. Jag har ont i magen. 2 timmar och 50 minuter kvar. Jag önskar bara att läkaren är förstående. Medmänsklig.

Önskar er alla en bra dag i alla fall.