Vägen tillbaka till livet

Dåligt slut på det gångna året, förhoppningsvis en nystart nu. Middagen igår gick jättedåligt, fick knappt i mig någonting och kände de där blickarna som bara säger "eh, tyckte hon det var äckligt eller varför äter hon inget?". Jag försökte verkligen, men varje liten tugga kändes som att den växte i munnen och blev hur stor som helst. En stor matklump fullspäckad med demoner och onda andar. Så vad gör man? Drar en vit lögn för att kunna lämna bordet en liten stund. Jag ville bara kräkas, men kunde inte. 

Varför ska det vara så jävla svårt? Mat borde vara ens vän, inte ens fiende.

Klockan ringde vid 7 och jag bestämde mig genast för att sova vidare. Vaknade för en liten stund sen och kände mig faktiskt ganska utvilad för en gångs skull. Sen kom ångesten. Nyårsafton imorgon. 

Jag har absolut ingenting att ha på mig som inte gör att jag ser ut som en fet ko.

Jag ska följa med sambon hem till hans familj och fira med lite av hans släkt. Himla skönt faktiskt att ha så bra kontakt med dem, eftersom jag och K är så himla tajta. Alla i vår omgivning tror att vi är tillsammans, kan inte en tjej och en kille få vara nära vänner och bo ihop utan att det ska vara något mer? Jag trivs otroligt bra med hans familj, känner att jag kan vara mig själv. Behöver inte försöka vara något jag inte är. Eftersom vi faktiskt bara är vänner har jag liksom ingen "flickvänsmall" jag behöver passa in i. 

Ikväll ska jag spela bingolotto för första gången i mitt liv! Jag tänkte att jag skulle bli rik såhär lagom till det nya året. Peppar, peppar, ta i trä! Nu kanske det går åt skogen bara för att jag skrev sådär.. Önska mig lycka till!

Jag kan verkligen inte somna. Hittar tusen saker som är bättre att göra. Läsa bloggar, dricka te, mysa med hunden.. och jag som ska upp klockan 7. Jag är sämst på att gå upp på morgonen om jag inte har fått sova ordentligt. Det tror jag att alla som försökt väcka mig kan intyga på. Jag skäller ut allt och alla. 

Någon annan som tycker att nätterna är ganska härliga ändå? Det är ingen som förväntar sig att man ska äta på natten. På nätterna finns inte samma krav.

Jag skjuter upp allt. Skolarbeten, jobb, vänner, samtal som borde ringas, mejl som borde skickas.. Jag bestämmer mig för att göra det, men tar aldrig tag i någonting.

Den "normala ätdagen" ligger också på is. Jag har vaknat flera dagar och tänkt att -idag, nu jävlar. Men så har det slutat i att jag antingen hetsäter eller inte äter någonting alls. VARFÖR ska jag svika mig själv gång på gång?

Jag har funderat på en sak. Hade det blivit enklare om man erkände för sig själv att man är sjuk? Jag blir alltid så arg på mig själv såfort ångesten kommer. Kanske hade man accepterat sig själv på ett annat sätt.

Julafton imorgon. Herregud, får ont i magen av att tänka på det. Och ikväll är det nästan ännu värre, stor middag med närmsta familjevännerna. Hur mycket folk som helst. Hur mycket mat som helst. Godis, läsk, vin, chips, kakor, snacks.. FY FAN!

Lite halvskönt ändå på något sätt att vara hemma hos föräldrarna. Jag behöver inte laga mat, har ingen möjlighet att väga allt eller räkna varenda kalori.. Sambon åkte till sina föräldrar och jag tog med vovven hit, vilket gör att jag kan gå ut på snabba promenader hur ofta som helst utan att någon anklagar mig för att träna för mycket, de tycker bara att jag är en ansvarsfull hundägare.. Najs!

Har precis gjort mig i ordning för kvällen. Såg mig i spegeln och började gråta.

-4 kilo visade vågen imorse. Matvågen har också åkt fram o kalorier räknas frenetiskt. Ibland slår det mig att "nu sitter jag fast igen". Den vettiga sidan av mig vill inte tro på det.

Jobbet tar stryk. Häromdagen fick jag gå in till en patient 4 gånger för att jag glömde bort saker hela tiden. Avskyr när det går ut över allt jag gör. Kan inte koncentrera mig. 
Kollegorna vet ingenting, någon frågade igår varför jag inte åt någon lunch efter att ha varit igång sen tidig morgon, och jag ljög. Igen.

Jag är så jävla trött på allt.

Nu börjar jag blir rädd. Jag mår sämre än på många år och jag har mer att göra i skolan än någonsin. Visst, kanske bra att ha saker att tänka på hela tiden, men farligt för att jag faktiskt inte har så mycket tid till att äta, vilket också gör det så mycket enklare att strunta i det. 

Klockan är snart halv 10 och jag är påväg att gå och lägga mig. Känns märkligt att krypa ner redan nu men jag har ingen ork att vara uppe. Gråter och skrattar om vart annat, gissar att det tar lite på krafterna. Hoppas ni har en bättre kväll än vad jag har. 

Pojkvännen kom hit, och vi gjorde slut. Nu känns det som att allt går utför. Jag kräktes och började hetsäta direkt efteråt. Chips, godis, läsk, jordnötter.. Rökte ett helt paket cigg i sängen. Sömntabletter innan jag skulle sova.

Jag är kluven. Jag och min pojkvän har kommit fram till att vårt distansförhållande inte längre fungerar och att det enda sättet att lösa det hade varit om någon flyttade till den andra. Lite svårt med tanke på att vi bor i olika länder och han har sitt jobb där och jag studerar här. 
Så, vi pratade oss fram till att det vettigaste är att göra slut, att det tär för mycket på oss båda att ha det som det är nu. Jag har alltid trott att det skulle funka om vi verkligen ville båda två, men fast vi båda vill finns liksom ingen ork att försöka längre. Det är för många stunder man mår dåligt och för få stunder man mår bra. 

Det känns så surt att göra slut över telefon, men hur blir det egentligen att träffas när man båda vet att det ska ta slut? Han erbjöd sig att ta sig hit imorgonkväll så vi kan prata och åka hem igen dagen efter det, men hur kommer det kännas att somna bredvid varandra och vakna bredvid varandra när man vet att det är sista gången? Jag blir tårögd bara av att tänka på det.. Jag kommer sakna honom något otroligt. 

Jag är så jäkla rädd att falla tillbaka i gamla dåliga mönster. Jag har haft ätstörningar i många år, och det är ju när man mår dåligt det blir som värst. Tyvärr ser man inte det då, sjukdomen tar över och förnuftet bleknar bort. Jag är så rädd att trilla dit igen. 

Det senaste året har jag mått förvånansvärt bra. Jag har kunnat äta nästan vad som helst och lagt av med träningen. Kanske för att Han alltid har stöttat mig och berättat för mig hur fin han tycker att jag är. Vad händer när självförtroendet dalar efter att ett förhållande tar slut? Vågar inte tänka på det. Jag är mitt i min utbildning, trivs på programmet och längtar till examen och specialistutbildningen. 

Snälla säg att någon förstår hur det känns, att det finns någon jag kan prata med. Jag är inte frisk än, men en bra bit på väg. Jag vill inte ta ett enda steg tillbaka.