Vägen tillbaka till livet

Jag är kluven. Jag och min pojkvän har kommit fram till att vårt distansförhållande inte längre fungerar och att det enda sättet att lösa det hade varit om någon flyttade till den andra. Lite svårt med tanke på att vi bor i olika länder och han har sitt jobb där och jag studerar här. 
Så, vi pratade oss fram till att det vettigaste är att göra slut, att det tär för mycket på oss båda att ha det som det är nu. Jag har alltid trott att det skulle funka om vi verkligen ville båda två, men fast vi båda vill finns liksom ingen ork att försöka längre. Det är för många stunder man mår dåligt och för få stunder man mår bra. 

Det känns så surt att göra slut över telefon, men hur blir det egentligen att träffas när man båda vet att det ska ta slut? Han erbjöd sig att ta sig hit imorgonkväll så vi kan prata och åka hem igen dagen efter det, men hur kommer det kännas att somna bredvid varandra och vakna bredvid varandra när man vet att det är sista gången? Jag blir tårögd bara av att tänka på det.. Jag kommer sakna honom något otroligt. 

Jag är så jäkla rädd att falla tillbaka i gamla dåliga mönster. Jag har haft ätstörningar i många år, och det är ju när man mår dåligt det blir som värst. Tyvärr ser man inte det då, sjukdomen tar över och förnuftet bleknar bort. Jag är så rädd att trilla dit igen. 

Det senaste året har jag mått förvånansvärt bra. Jag har kunnat äta nästan vad som helst och lagt av med träningen. Kanske för att Han alltid har stöttat mig och berättat för mig hur fin han tycker att jag är. Vad händer när självförtroendet dalar efter att ett förhållande tar slut? Vågar inte tänka på det. Jag är mitt i min utbildning, trivs på programmet och längtar till examen och specialistutbildningen. 

Snälla säg att någon förstår hur det känns, att det finns någon jag kan prata med. Jag är inte frisk än, men en bra bit på väg. Jag vill inte ta ett enda steg tillbaka.