Vägen tillbaka till livet

Var och hälsade på före detta pojkvännen. Tog en tur från Sverige i måndags och hade ett par faktiskt trevliga dagar med honom. Satt och pluggade under dagarna och umgicks på kvällarna. Tog promenader, gick på bio.. Försökte umgås som vänner. Gick överraskande bra, vi har ju så kul ihop. Men fy fan vad hemskt det kändes ändå. När man är tillsammans är det så mycket enklare att förklara hur man känner. 

Tyvärr fick min lilla resa ett hemskt slut när ett ex från ett väldigt långt förhållande ringde och gav mig ett fruktansvärt dödsbud. Hans mamma hade gått bort plötsligt ett par dagar tidigare, och han kände att han ville prata av sig med mig eftersom jag kände henne väldigt väl. Jag blev jätteledsen och bokade första bästa resa hem, bytte packning och satte mig på ett tåg mot honom. Han är en såndär kille som är väldigt stark utåt, men som man, när man känner honom bra, vet att han inte är det på insidan. När jag frågade om han ville att jag skulle komma sa han bara att "nej, det är lugnt, jag är okej", men när jag ringde och sa att jag var påväg blev han hur glad som helst. Ibland ska man inte lyssna precis på vad folk säger.. 

Så nu har jag precis kommit hem igen. Helst slut och med massa ångest. Inte bara över mat utan över hur hemskt livet kan vara. Att något så hemskt kan hända någon som verkligen inte förtjänar det. Jag är rädd att något ska hända med mina föräldrar. Eller mina syskon. Eller någon annan som betyder mycket för mig. Det värsta är att mitt i allting, när jag satt och kramade om honom och han berättade lite mer vad som hänt, blev jag så glad att min familj mår bra. Jag fick så dåligt samvete. 

Borde väl släppa alla tankar en stund och äta något. Men jag orkar inte. Jag vill inte. Jag är inte värd det. Inte efter alla hemska tankar om hur lyckligt lottad jag är att min familj lever.