...
Jag är så jävla trött på allt.
Helvetesdagar
Var och hälsade på före detta pojkvännen. Tog en tur från Sverige i måndags och hade ett par faktiskt trevliga dagar med honom. Satt och pluggade under dagarna och umgicks på kvällarna. Tog promenader, gick på bio.. Försökte umgås som vänner. Gick överraskande bra, vi har ju så kul ihop. Men fy fan vad hemskt det kändes ändå. När man är tillsammans är det så mycket enklare att förklara hur man känner.
Tyvärr fick min lilla resa ett hemskt slut när ett ex från ett väldigt långt förhållande ringde och gav mig ett fruktansvärt dödsbud. Hans mamma hade gått bort plötsligt ett par dagar tidigare, och han kände att han ville prata av sig med mig eftersom jag kände henne väldigt väl. Jag blev jätteledsen och bokade första bästa resa hem, bytte packning och satte mig på ett tåg mot honom. Han är en såndär kille som är väldigt stark utåt, men som man, när man känner honom bra, vet att han inte är det på insidan. När jag frågade om han ville att jag skulle komma sa han bara att "nej, det är lugnt, jag är okej", men när jag ringde och sa att jag var påväg blev han hur glad som helst. Ibland ska man inte lyssna precis på vad folk säger..
Så nu har jag precis kommit hem igen. Helst slut och med massa ångest. Inte bara över mat utan över hur hemskt livet kan vara. Att något så hemskt kan hända någon som verkligen inte förtjänar det. Jag är rädd att något ska hända med mina föräldrar. Eller mina syskon. Eller någon annan som betyder mycket för mig. Det värsta är att mitt i allting, när jag satt och kramade om honom och han berättade lite mer vad som hänt, blev jag så glad att min familj mår bra. Jag fick så dåligt samvete.
Borde väl släppa alla tankar en stund och äta något. Men jag orkar inte. Jag vill inte. Jag är inte värd det. Inte efter alla hemska tankar om hur lyckligt lottad jag är att min familj lever.
Varför?
Nu börjar jag blir rädd. Jag mår sämre än på många år och jag har mer att göra i skolan än någonsin. Visst, kanske bra att ha saker att tänka på hela tiden, men farligt för att jag faktiskt inte har så mycket tid till att äta, vilket också gör det så mycket enklare att strunta i det.
Sovdags
Klockan är snart halv 10 och jag är påväg att gå och lägga mig. Känns märkligt att krypa ner redan nu men jag har ingen ork att vara uppe. Gråter och skrattar om vart annat, gissar att det tar lite på krafterna. Hoppas ni har en bättre kväll än vad jag har.
Sov gott alla fina.
Helvete
Pojkvännen kom hit, och vi gjorde slut. Nu känns det som att allt går utför. Jag kräktes och började hetsäta direkt efteråt. Chips, godis, läsk, jordnötter.. Rökte ett helt paket cigg i sängen. Sömntabletter innan jag skulle sova.
Idag är det helt tvärt om. Tanken på mat gör mig ledsen och arg. Jag ska inte vara så svag att jag äter för att min kropp säger att jag ska. Gräver ner mig i plugg istället.
Jävla hemska tanke om att svält gör en lyckligare. Att några kilo mindre gör att man mår så mycket bättre. Känner någon igen sig? Man vet att man borde lyssna på kroppen men det sitter en liten djävul på ena axeln och trycker ner en. Säger att man mår bättre av att inte äta. Att man blir mer omtyckt om man är smal. Att livet blir så mycket bättre.
Jävla hemska tanke om att svält gör en lyckligare. Att några kilo mindre gör att man mår så mycket bättre. Känner någon igen sig? Man vet att man borde lyssna på kroppen men det sitter en liten djävul på ena axeln och trycker ner en. Säger att man mår bättre av att inte äta. Att man blir mer omtyckt om man är smal. Att livet blir så mycket bättre.
Hur gör man?
Jag är kluven. Jag och min pojkvän har kommit fram till att vårt distansförhållande inte längre fungerar och att det enda sättet att lösa det hade varit om någon flyttade till den andra. Lite svårt med tanke på att vi bor i olika länder och han har sitt jobb där och jag studerar här.
Så, vi pratade oss fram till att det vettigaste är att göra slut, att det tär för mycket på oss båda att ha det som det är nu. Jag har alltid trott att det skulle funka om vi verkligen ville båda två, men fast vi båda vill finns liksom ingen ork att försöka längre. Det är för många stunder man mår dåligt och för få stunder man mår bra.
Det känns så surt att göra slut över telefon, men hur blir det egentligen att träffas när man båda vet att det ska ta slut? Han erbjöd sig att ta sig hit imorgonkväll så vi kan prata och åka hem igen dagen efter det, men hur kommer det kännas att somna bredvid varandra och vakna bredvid varandra när man vet att det är sista gången? Jag blir tårögd bara av att tänka på det.. Jag kommer sakna honom något otroligt.
Jag är så jäkla rädd att falla tillbaka i gamla dåliga mönster. Jag har haft ätstörningar i många år, och det är ju när man mår dåligt det blir som värst. Tyvärr ser man inte det då, sjukdomen tar över och förnuftet bleknar bort. Jag är så rädd att trilla dit igen.
Det senaste året har jag mått förvånansvärt bra. Jag har kunnat äta nästan vad som helst och lagt av med träningen. Kanske för att Han alltid har stöttat mig och berättat för mig hur fin han tycker att jag är. Vad händer när självförtroendet dalar efter att ett förhållande tar slut? Vågar inte tänka på det. Jag är mitt i min utbildning, trivs på programmet och längtar till examen och specialistutbildningen.
Snälla säg att någon förstår hur det känns, att det finns någon jag kan prata med. Jag är inte frisk än, men en bra bit på väg. Jag vill inte ta ett enda steg tillbaka.
