Vägen tillbaka till livet

Det var längesen jag skrev något. Lika längesen jag ens gick in på bloggen eller på någon av era andras bloggar. Jag har gömt mig från verkligheten och inte velat tänka på alla er som mår dåligt. 

Mitt liv vändes upp och ner. Jag hittade en knöl i mitt högra bröst. Efter två läkarbesök har jag inte blivit ett dugg klokare på vad knölen kan vara för något, och jag har fått en remiss till mamografi och ultraljud. Jag är rädd.

Att mina ätstörningar till slut hade kunnat leda till döden, det har jag varit medveten om hela tiden. Men att det helt plötsligt dyker upp något nytt, potentiellt livshotande, var jag inte alls beredd på. Jag vet att risken är väldigt liten att få bröstcancer i min ålder, och jag har dessutom inga ärftliga anlag för att få det. Däremot har jag genom hela mitt liv haft en jäkla otur. Ska något drabba någon, då drabbar det mig. 

Min ätstörning har tagit en ny vändning. Jag äter hela tiden. Inte 3, 4, 5 gånger om dagen, utan hela tiden. Min vikt bara ökar, och helt ärligt orkar jag inte bry mig. Det enda som snurrar i mitt huvud är att jag säkert har cancer. 

Om drygt 3 veckor ska jag på semester, vilket betyder bikini. Hur faan ska det gå till? Visst, jag kan sluta äta. Helt. Men vi kan väl alla vara överens om hur dåligt man mår fysiskt av det. Den psykiska njutningen av att vara hungrig och att kunna avstå mat är helt fantastisk, men kroppen är ju inte riktigt lika lättlurad. 

Så, jag skriver ner alla positiva tankar om mig själv i en bok. Sambon gav den till mig för ett par månader sen när jag bara var nere dag ut och dag in. Han sa att "även om du bara skriver att du hade kraft att gå upp ut sängen och ut med hunden så är det skitbra".