Vägen tillbaka till livet

Klockan ringde vid 7 och jag bestämde mig genast för att sova vidare. Vaknade för en liten stund sen och kände mig faktiskt ganska utvilad för en gångs skull. Sen kom ångesten. Nyårsafton imorgon. 

Jag har absolut ingenting att ha på mig som inte gör att jag ser ut som en fet ko.

Jag ska följa med sambon hem till hans familj och fira med lite av hans släkt. Himla skönt faktiskt att ha så bra kontakt med dem, eftersom jag och K är så himla tajta. Alla i vår omgivning tror att vi är tillsammans, kan inte en tjej och en kille få vara nära vänner och bo ihop utan att det ska vara något mer? Jag trivs otroligt bra med hans familj, känner att jag kan vara mig själv. Behöver inte försöka vara något jag inte är. Eftersom vi faktiskt bara är vänner har jag liksom ingen "flickvänsmall" jag behöver passa in i. 

Ikväll ska jag spela bingolotto för första gången i mitt liv! Jag tänkte att jag skulle bli rik såhär lagom till det nya året. Peppar, peppar, ta i trä! Nu kanske det går åt skogen bara för att jag skrev sådär.. Önska mig lycka till!

Jag kan verkligen inte somna. Hittar tusen saker som är bättre att göra. Läsa bloggar, dricka te, mysa med hunden.. och jag som ska upp klockan 7. Jag är sämst på att gå upp på morgonen om jag inte har fått sova ordentligt. Det tror jag att alla som försökt väcka mig kan intyga på. Jag skäller ut allt och alla. 

Någon annan som tycker att nätterna är ganska härliga ändå? Det är ingen som förväntar sig att man ska äta på natten. På nätterna finns inte samma krav.

Jag skjuter upp allt. Skolarbeten, jobb, vänner, samtal som borde ringas, mejl som borde skickas.. Jag bestämmer mig för att göra det, men tar aldrig tag i någonting.

Den "normala ätdagen" ligger också på is. Jag har vaknat flera dagar och tänkt att -idag, nu jävlar. Men så har det slutat i att jag antingen hetsäter eller inte äter någonting alls. VARFÖR ska jag svika mig själv gång på gång?

Jag har funderat på en sak. Hade det blivit enklare om man erkände för sig själv att man är sjuk? Jag blir alltid så arg på mig själv såfort ångesten kommer. Kanske hade man accepterat sig själv på ett annat sätt.

Julafton imorgon. Herregud, får ont i magen av att tänka på det. Och ikväll är det nästan ännu värre, stor middag med närmsta familjevännerna. Hur mycket folk som helst. Hur mycket mat som helst. Godis, läsk, vin, chips, kakor, snacks.. FY FAN!

Lite halvskönt ändå på något sätt att vara hemma hos föräldrarna. Jag behöver inte laga mat, har ingen möjlighet att väga allt eller räkna varenda kalori.. Sambon åkte till sina föräldrar och jag tog med vovven hit, vilket gör att jag kan gå ut på snabba promenader hur ofta som helst utan att någon anklagar mig för att träna för mycket, de tycker bara att jag är en ansvarsfull hundägare.. Najs!

Har precis gjort mig i ordning för kvällen. Såg mig i spegeln och började gråta.

-4 kilo visade vågen imorse. Matvågen har också åkt fram o kalorier räknas frenetiskt. Ibland slår det mig att "nu sitter jag fast igen". Den vettiga sidan av mig vill inte tro på det.

Jobbet tar stryk. Häromdagen fick jag gå in till en patient 4 gånger för att jag glömde bort saker hela tiden. Avskyr när det går ut över allt jag gör. Kan inte koncentrera mig. 
Kollegorna vet ingenting, någon frågade igår varför jag inte åt någon lunch efter att ha varit igång sen tidig morgon, och jag ljög. Igen.